Delad passion är dubbel glädje

”Här ska man kunna vara och klättra, hänga i fiket, utvecklas och trivas.”

Vi står mitt i drömmen som blev verklighet, klätterhallen. Efter många turer och funderingar så händer det på riktigt, och Nanna är såklart väldigt pepp. Och ganska slut efter allt fixande inför öppningen. När vi träffar Nanna är det fortfarande fullt byggjobb med att få allt på plats.

”Det är bara viljan som krävs, det har pappa alltid sagt.”

Berätta om din bakgrund – hur såg vägen fram till Östersunds Klättercenter ut för dig?

“Allt började med familjen egentligen, och att min familj klättrar. Min pappa och min storebror har klättrat i hela sina liv, och mamma. Nu vandrar hon i och för sig mest, och är nog den av oss som är mest noga med att komma upp på topparna”, berättar Nanna med ett snett leende. Häromsistens skulle föräldrarna upp på Kilimanjaro, och pappa Gudmund fick vända på grund av höjdsjuka, men inte mamma Noomi. Hon tog sig minsann upp.

“När jag var lite så var det ju bara så – barnen följde alltid med. Min bror tävlade en del, så jag hängde med på tävlingarna och klättrade lite också. Men då var jag mest hästintresserad, jag gick gymnasiet på Wången och gick deras islandshästinriktning, som var ny då. Jag hade egen häst efter det, och klättrade bara lite grann. Sen for jag till Island och jobbade med hästar, och sen var jag i Chamonix en säsong för att hänga med min sambo som jobbade där då. Då blev det en hel del klättring på kvällarna, det var ju roligare än att gå på krogen”, skrattar Nanna. Hon berättar vidare hur hon sen kom hem på våren och började jobba med sin pappa och sin bror i Stockholm, och då blev det också en massa klättring på kvällarna. “Det var då jag började träna och tävla på allvar egentligen”.

Och nu står vi här, i en klätterhallen – hur kommer det sig?

“Ja du, det är nog en tanke som har levt länge för mig. Egentligen kan man säga att det startade för fyra år sen, då började vi kolla lokaler, Henrik och jag, men det gick trögt. Sen kom Micke in i bilden, vi tittade på eventuella samarbeten med andra träningsanläggningar, funderade på att bygga något eget från grunden. Till slut fick vi korn på att OKEY skulle flytta och att den här lokalen eventuellt skulle bli fri.” Och en sagolik förvandling har verkligen skett här – från lager och logistik-hall till klätterparadis i vardande.

“Det är nästan den största grejen för mig – den emotionella resan. Jag älskar att få dela med mig av sånt som jag tycker är roligt. Det är klart det är praktiskt att det finns en hall att klättra i när jag ska träna, men det är ännu viktigare att få dela med sig av den sociala kultur som råder inom klättringen! Jag tycker att det är så härligt, det är en otroligt social sport utan prestige. Alla är välkomna och alla har lika rätt att vara här – det spelar ingen roll om man har klättrat ett helt liv eller håller i ett grepp för första gången. Här ska man kunna vara och klättra, hänga i fiket, utvecklas och trivas”, berättar Nanna.

“Det är lite så jag har levt mitt liv hittills – gått efter vad jag tycker är kul att göra och sånt jag vill göra mer av, vare sig det är hästar, klättring eller fårskötsel. Jag har nog varit ganska lugn vad jag än har tagit mig för – det är bara viljan som krävs, så har pappa alltid sagt. Och än så länge har han fått rätt i det!”

Ja, det där med släkten verkar vara en central grej – vad  innebär det för dig att vara en del av “Söderin-släkten”? Vad tror du andra förknippar med det namnet?

”Det är kul att vara en del av den släkten, vi är ju så många! Det är roligt med alla kusiner. Vi förknippas med många olika saker, ibland får jag frågor om allt från skyttedetaljer till senap eller skidåkning. Det är såklart mycket idrott med skidåkning och berg, men jag kan nog inte säga att det är hela bilden. Många av oss är snickare, det har nästan blivit som ett stående skämt: ’Gör det där du, du kommer ändå bli snickare till slut!’ Men vi har ju alla möjliga yrken bland oss, helt klart.”

Du berättade i en annan intervju att klättringen bland annat tränar en till att koppla bort rädslor. Berätta om en situation där du har haft användning av just det.

Nanna skrattar till och funderar en stund. “Ja du, vad kan jag ha menat med det? Klättring handlar i grunden om att fatta beslut, men jag är egentligen sämst på att fatta beslut. Men i klättringen finns det ingen tid att tänka, det kanske är det som är nyckeln. Man måste göra ändå, annars kanske man faller eller nåt annat. Det är en bra träning på att bestämma om rädslan ska få komma eller inte, och att titta på olika alternativ snabbt. När du klättrar är det bara du som kan påverka vad som händer, du har hela kontrollen, det upplever många som ganska vilsamt och meditativt.”

“Sen handlar det också om att överkomma rädslor, att klara av saker som man kanske inte trodde att man skulle klara. Det är väldigt terapeutiskt, att ha den typen av positiv erfarenhet med sig, och helt klart något man har användning för i vanliga livet. Bara att kunna tänka ’just det, jag klarade ju den där grejen. Då ska jag nog klara det här också’. Det finns kraft i det.”

Och visst finns det kraft i både ord och handling. Att förverkliga drömmar, stora som små, handlar ju precis om det – att formulera något högt för sig själv och sen våga genomföra det. Att inte ge sig. Precis som pappa Gudmund så klokt har lärt sina barn.

Det är lite så jag har levt mitt liv hittills – gått efter vad jag tycker är kul att göra och sånt jag vill göra mer av, vare sig det är hästar, klättring eller fårskötsel.”